Digitalt och Analogt Samspel i Stadskärnan (DAS)
I det här projektet ska vi utforska och öka förståelsen för hur kommuner, genom samarbete med näringslivet, kan omsätta sina strategier till konkreta åtgärder för att skapa en digitalt innovativ och levande stadskärna.
Status i projektet
Pågående
Finansiering och samverkan
Projektet genomförs med finansiering av Riksbankens Jubileumsfond Flexit och är ett samverkansprojekt mellan Trollhättans Stad och Högskolan Väst.
Om projektet
Bakgrund
Trollhättans stadskärna spelar en central roll för gemenskap och samhörighet. Den är inte bara stadens ansikte utåt utan utgör även grunden för tillväxt och lockar investeringar och talanger. Trots dess betydelse står stadskärnan inför utmaningar, särskilt inom detaljhandeln, vilket påverkar attraktionskraften och investeringsmöjligheterna. Externa handelskluster bidrar också till att färre personer rör sig i stadskärnan, vilket försvårar möjligheterna för en trygg och levande stad dygnet runt. För att möta dessa utmaningar och skapa en livfull stadskärna är samverkan med det privata näringslivet nödvändig. Den pågående digitaliseringen, som omvandlar arbetsmönster och konsumtionsbeteenden, kräver en innovativ planering för stadskärnan. En välplanerad digital stadskärna har potential att erbjuda oväntade lösningar för möten och ökad trivsel. Digitaliseringen blir avgörande för hållbar utveckling och tillväxt, med fokus på att möta behoven hos dagens konsumentgeneration.
Målet med projektet
Med utgångspunkt från Trollhättan Stads strategi för stadskärnan syftar projektet till att, i samverkan mellan kommunen och näringslivet, omsätta strategier till konkreta åtgärder för att skapa en digitalt innovativ och levande stadskärna. Det övergripande målet är att öka förståelsen för hur detta kan genomföras och därmed förvandla stadens centrum till en kreativ plats för möten, utbyten och upplevelser, både digitala och analoga.
Det här ska göras i projektet
Det här är ett forskningsprojekt i samverkan med Högskolan Väst. Malin Sundström, professor på Högskolan Väst, är projektledare och Trollhättans Stad är forskningspartner.
- Forskningsfrågan som styr projektet är: "Hur kan en kommun i samverkan med näringslivet överföra sin strategi till implementering för en digitalt innovativ och levande stadskärna?"
- Projektet innebär förändringsledning och samverkan mellan stad och näringsliv.
- Fokus på digitala innovationer, inklusive pilotprojekt kring hybrida mötesplatser, digitala erbjudanden och virtuella upplevelser, som följer aktionsforskningsprinciper.
Projektets konkreta leveranser
- Nulägesbeskrivning av samverkansprocesser med det privata näringslivet och förslag på nya samverkansmodeller.
- Vision för en levande stadskärna med digital innovation.
- Initiering och genomförande av samverkansaktiviteter med dokumentation av förändringsarbetet och löpande identifiering av kritiska händelser och avvikelser.
- Genomförande och utvärdering av olika insatsers resultat.
Reflektioner från projektledaren
Hur skapar man en upplevelse som är både rolig för barn, förankrad i lokal kultur och samtidigt bidrar till en kommuns långsiktiga mål? Den frågan försökte vi besvara genom ett ovanligt experiment – där fyra masterstudenter fick uppdraget att ta fram ett koncept för hur digital innovation kan bidra till platsens attraktionsvärde för unga tonåringar.
Vi ville samtidigt testa en ny metod för att utveckla platser – en metod som bygger på att teori får leda vägen, inte bara politiska direktiv eller direktanvändarnas önskemål. Resultatet? Ett digitalt geocachingspel för barn i åldern 8–12 år – med troll, runor, berättelser och platser som alla hade något att säga om Trollhättans själ.
Varför detta? Och varför studenter?
I många kommuner ser vi en krock mellan storslagna strategier och verkligheten på marken. Policydokument säger en sak, medan projekt ofta mynnar ut i standardlösningar från konsulter eller beställda applikationer som inte riktigt känns hemma på platsen.
Vi ville se om masterstudenterna kunde överbrygga det glappet. Genom att tolka kommunens strategier och kombinera dem med vetenskapliga teorier om berättande, spel, platsvarumärken och användarupplevelser, skapade de ett helt nytt koncept från grunden.
Det unika var att teorin fick styra först, men att designen sedan testades och förbättrades i nära dialog med kommunanställda, företag och barnen själva.
Vad blev det?
Det blev en geobaserad interaktiv spelapplikation. Men inte vilket som helst. En app som blandade:
- platsens kulturarv (tänk runstenar och sagoväsen),
- nutida teknik (digitalt, interaktivt och mobilvänligt),
- och hållbarhetsutmaningar.
Det blev också en slags styrningsmodell – där studenterna fungerade som översättare mellan teori, strategi och praktik. De navigerade mellan olika intressen, roller och perspektiv och lärde sig att varje förändring i designen också var ett sätt att testa hur styrning faktiskt fungerar i praktiken.
Vad lärde vi oss?
Att teoridriven design kan vara ett kraftfullt verktyg för platsinnovation, särskilt i mindre städer som vill göra något originellt utan att tumma på långsiktigheten. Vi såg att:
- teori inte är ett hinder – det kan vara ett ramverk för kreativitet.
- barn är användare med starka åsikter, oväntade tolkningar och stort engagemang.
- samarbete inte alltid betyder att alla är med från början – det kan växa fram successivt, genom återkoppling, prototyper och öppna samtal.
Vad hände sen?
Konceptet fick mycket positiv respons – men också ett typiskt bakslag: precis när det var dags att gå från test till implementering visade det sig att ett annat kontor vid en annan förvaltning redan köpt in ett geobaserat spel. Det blev en påminnelse om att innovation inte bara handlar om idéer – utan också om strukturer, timing och samordning.
Men den insikten är också viktig. För det här projektet handlade inte bara om att bygga en app. Det handlade om att bygga kunskap om hur man styr platsinnovation på nya sätt – och om att visa att studenter, tillsammans med forskare och kommuner, kan spela en viktig roll i framtidens platsutveckling.
Malin Sundström
Augusti 2025
I ett hörn av Trollhättans Folkets Park står ett träd som inte bara växer – det berättar. Det talande Sagoträdet är en unik platsinstallation där artificiell intelligens och platsens berättelser samverkar för att skapa en ny form av upplevelse för barn och deras vuxna. Projektet är en del av DAS, där ambitionen är att ge platsens själ en röst – bokstavligt talat – genom populärkulturella narrativ och AI-teknik.
Bakom installationen finns en lång och lärande process. Från idéstadiet till det faktiska trädet har projektet gått igenom flera faser: samskapande möten, platsanalyser, tekniska experiment och sagoläsning med barn. Inspirationskällor som Landskronas Sagoträd kombinerades med ambitionen att skapa något mer interaktivt och platsspecifikt. Resultatet blev en berättelseplattform där AI-genererade sagor – med platsen som medskapare – utgår från barnens egna idéer och önskemål om var sagan ska utspela sig. QR-koder på olika platser i Trollhättan (bland annat Trollhättans kyrka, Älvrummet och Drottningtorget) kopplar samman det fysiska rummet med den digitala berättelsen.
De två huvudkaraktärerna, Truls och Lysa, skapades i dialog med målgruppen. Truls är ett klurigt och något osäkert troll som hittar mod genom vänskapen med den nyfikna fen Lysa, vars miljöengagemang genomsyrar berättelserna. Tillsammans vägleder de lyssnarna genom äventyr som vävs samman med Trollhättans historia, natur och vardagsmiljöer.
Men projektet är inte bara ett exempel på innovativ storytelling. Det har också lyft fram centrala frågor om hur platsinnovation faktiskt ska fungera i praktiken – särskilt i kommunala kontexter där roller och ansvar ibland är otydliga. Trots ett starkt engagemang från näringsliv, forskare, kommunanställda och kreatörer har Sagoträdet ställts inför en återkommande utmaning: vem ansvarar för drift, underhåll och långsiktigt ägarskap? Utan en tydlig struktur för förvaltning riskerar många digitala platsinitiativ att stanna vid pilotprojekt – trots att de väcker stort intresse och uppskattning från användarna.
Det talande Sagoträdet aktualiserar därmed ett bredare systemperspektiv: Hur kan kommuner organisera för att ta tillvara på kreativa initiativ som uppstår i samverkan? Hur skapas långsiktiga strukturer för digital platsutveckling där innovation inte bara initieras – utan också förvaltas, vidareutvecklas och skalas upp?
För att bidra till lösningar på dessa frågor utvecklas nu ytterligare leveranser inom ramen för forskningsprojektet:
- En digital processhandbok där kommuner steg-för-steg kan ta del av metoder för hur man identifierar, skapar och aktiverar platsberättelser i samverkan med lokala aktörer.
- En AI-baserad plattform där användare kan önska sig nya sagor. Delprojektet involverade masterstudenter från Högskolan Väst, som har arbetat med att utveckla en generativ AI-plattform för barns berättelseönskemål. Visionen är att barn själva – genom att önska en plats eller ett tema – ska kunna få en unik saga berättad för dem, skapad i realtid med hjälp av AI. Detta bidrar till att göra storytelling levande, platsbunden och personligt meningsfull.
Sagoträdet visar att digital platsinnovation inte behöver handla om teknisk storskalighet – utan om förmågan att knyta samman berättelser, platser och människor. Genom ett enkelt träd, en berättelse, ett barn – och ett AI-system – formas nya sätt att uppleva, förstå och utveckla platsen där vi bor.
Malin Sundström
Juli 2025
Vad händer när digital teknik inte ses som ett färdigt verktyg, utan som en möjlighet att tillsammans utforska framtidens stad? I ett nyligen inskickat vetenskapligt manuskript undersöker vi hur digital twinning – den iterativa processen att utveckla digitala representationer av städer – kan bli en motor för samskapande, platsidentitet och inkluderande styrning.
Studien bygger på ett konkret fall i Trollhättan, där kommunens 3D-karta utvecklats i dialog med olika aktörer: studenter, entreprenörer, föreningar, fastighetsägare och kommunala tjänstepersoner. Genom åtta workshops har vi fångat hur människor med olika bakgrunder tolkar, använder och drömmer om den digitala tvillingen – inte bara som ett tekniskt verktyg, utan som en arena för påverkan och deltagande.
Till skillnad från många tidigare studier, som ofta fokuserar på digitala tvillingar i storstäder och med tekniska förtecken, riktar vår forskning blicken mot en mellanstor svensk stad. Vi visar hur digital twinning i Trollhättan har potential att bli mer än ett visualiseringsverktyg – det kan fungera som en social och politisk infrastruktur som stärker platsens attraktivitet och legitimitet.
Manuskriptet argumenterar för att digital twinning kan bidra till sex nyckelvärden för platsutveckling:
- Visualisering – ökar förståelsen för förändring och väcker känslomässig förankring.
- Engagemang – gör det möjligt för fler att delta i samtal om platsens framtid.
- Tillägnande – stärker upplevelsen av att platsen är gemensam och påverkbar.
- Realtidsdata – skapar broar mellan upplevelse, kunskap och beslut.
- Dialog – möjliggör samtal över professions- och organisationsgränser.
- Tidsskikt – binder samman platsens historia, samtid och framtid i en digital berättelse.
Det kanske viktigaste resultatet är dock inte tekniskt – utan relationellt. Genom att utforma digitala verktyg i nära samverkan med olika aktörer öppnas nya former för styrning, där kommunen inte enbart informerar, utan lyssnar och lär tillsammans. Detta skifte, från ett hierarkiskt "government" till ett mer öppet "governance", är centralt för att stärka platsens attraktivitet i en tid där tillit, delaktighet och identitet blir allt viktigare.
Som projektledare ser jag denna studie som ett bidrag till en större berättelse om vad digitalisering och platsutveckling kan vara. Inte enbart effektivisering eller visualisering – utan ett pågående samtal om vad vi vill att våra städer ska vara, för vem och hur.
Malin Sundström
Juni 2025
Jag har länge fascinerats av det som händer i mellanrummen – där idéer inte riktigt har fått en form ännu, där strukturerna haltar, där samarbetet finns men ingen riktigt vet vem som äger vad. Just där, i det otydliga, pågår ofta något oerhört viktigt. Men det är svårt att fånga, svårt att mäta – och ännu svårare att styra.
Mitt pågående forskningsprojekt befinner sig just där. I korsningen mellan platsutveckling, digital innovation och något som kallas governance – ett forskningsfält som handlar om hur komplex samverkan fungerar i praktiken, när många olika aktörer försöker dra åt samma håll utan att någon har full kontroll.
I det här projektet studeras hur en mindre svensk stad – Trollhättan – försöker utveckla en levande stadskärna med hjälp av digitala verktyg. Det låter kanske enkelt, men verkligheten är allt annat än det.
Ta till exempel ett initiativ där staden byggt upp en 3D-karta som först var tänkt som ett internt verktyg för bygglovshantering, men som också skulle kunna vara ett nav för dialog, utveckling och platsvisioner. Eller en konceptuell spelapplikation som skulle locka barn att upptäcka staden genom geocaching – och som väckte liv i frågor om vem som egentligen får representera platsen och hur vi tar lärdomar vidare från designexperiment. Eller den märkliga roll som halvoffentliga bolag spelar när kommunen vill agera snabbt, men inte kan – och när näringslivet vill bidra, men inte vet hur.
Det är i sådana situationer som det blir tydligt att innovation inte bara är teknik – det är också politik, identitet, förhandling och vardagspraktik. Det handlar om hur vi styr det som inte låter sig styras med hierarkier och checklistor. Det handlar om governance.
Inom ramen för projektet har jag i dagarna skickat in en vetenskaplig artikel som analyserar hur digital twinning blir meningsskapande verktyg – inte bara tekniska lösningar. Jag har ytterligare texter på gång som handlar om fragmenterad styrning, konkurrens om platsvarumärket och rivalitet om digitala plattformar. Och jag skriver om hur design och aktionsforskning kan användas för att skapa verkligt deltagande – också från grupper som ofta glöms bort, som unga.
Men det som kanske slår mig mest är att alla jag möter – från kommunanställda till entreprenörer – säger ungefär samma sak:
Vi har idéer. Vi har engagemang. Men vi har inte riktigt en struktur för att få det att hålla över tid.
Kanske är det just där forskningen behövs mest. Inte för att ge svar – utan för att hjälpa till att se det som annars är osynligt. Mönstren. Motsägelserna. Möjligheterna. Och framför allt: vägar framåt som bygger på samarbete, lärande och gemensamt ansvar.
För i slutändan handlar det inte bara om stadskärnor eller appar. Det handlar om hur vi bygger platser där människor vill vara – tillsammans.
Malin Sundström
Maj 2025