Det var bättre förr! Eller var det?

Ostmacka och kaffe. Det var alltid det vi åt när pappa berättade. Det var i de konkreta berättelserna jag lärde mig vad som är rätt och fel. Värdegrundsarbetet i skolan få aldrig stanna av. Marlene Kjell arbetar som utvecklingslärare på Lyrfågelskolan F-3 och brinner för sin undervisning i skolan.

Enhet Utbildningsförvaltningen Gärdhemsvägen 9 461 84 Trollhättan 0520-49 50 00 Utbildningsförvaltningen

Vi har ofta suttit där vid köksbordet. Ostsmörgås och kaffe. Doften av kaffe letar sig in i näsan och jag önskar fortfarande efter alla år att det skulle smaka lika gott som det luktar.

Det blir inte lika ofta nuförtiden. Pappas Parkinson har satt stopp för det. När jag satt där mitt emot honom tänkte jag att vi ha inte haft samma barndom han och jag. Vi brukade sitta där och jag lät honom berätta sina historier. Minnena från hans barndom verkade aldrig ta slut. Berättelserna handlade ofta om dem och det. Dem som gjorde att hans barndom inte var som min. Nazisterna och kriget. Det har påverkat hela hans liv.

Finland under andra världskriget. Det gick inte att lita på någon. Ofta undrade jag hur längesedan det egentligen var det där kriget för när han berättade lät det som om det hade hänt nyss.

Hans minnen var så starka. Han var bara en liten pojke. Men allt som hände och allt som de vuxna pratade om satt i kroppen som ett minne.

Min pappas far det vill säga min farfar var betraktad som ett kronvrak. Hans unga lungor hade blivit förstörda redan under vinterkriget och han var till föga nytta i armen. Han blev då satt att hjälpa till med att sköta gårdarna i trakten då bara kvinnorna fanns kvar att sköta både barn, djur och åkrarna.

Det var så dem hittade honom. En yngling. Rädd, smutsig, hungrig. Krigsvintrarna hade varit hårda. Ingen medkänsla för de alla unga män som stred. Han låg gömd i höet. Högaffeln missade honom med bara någon centimeter. Han kröp fram. Stanken. Det pratades länge efter om hur illa han luktade.

Farfar tog med honom hem. Tyst och hemligt. Ingen fick veta. Ynglingen var en rysk krigsfånge. Farfar visste. Han såg det på hans uniform. Ynglingen väntade på att någon skulle komma och gripa honom. Ingen kom. Ingen skvallrade. Han ville inte tro att han var så långt hemifrån. Han trodde att farfar försökte lura honom. De gav honom några smörgåsar och en karta. Min farmor pekade på sitt finger och såg frågande på honom. -Net Babusjka, net babusjka, svarade han.

Min farmor och farfar visste. Hans flykt var omöjlig. Det fanns inget hopp. Inget realistiskt hopp om att få återse sitt hemland igen. Men de lät honom gå. De kunde inte låta honom stanna. Man sköt förrädare. Nu var de också förrädare. Förrädare utan rätt till liv.

De visste med en gång vem det var när de några veckor senare läste i tidningen om att en rysk krigsfånge hade blivit tillfångatagen i närheten av Tammerfors. Han kom längre än de hade vågat tro. Han blev avrättad.

-Net babusjka. Han var sjutton år.

Ostmacka och kaffe. Det var alltid det vi åt när pappa berättade. Det var i de konkreta berättelserna jag lärde mig vad som är rätt och fel. Värdegrundsarbetet i skolan få aldrig stanna av. Vi får inte för en sekund tro att vi kan lägga oss ner och vila. Mörkret lurar bakom hörnet. Vi måste mota bort detta genom kunskap och utbildning. Min far har lärt mig mycket om vad äkta mod är. Samt att Barkis är godast med Herrgårdsost.

 Guldkorn:

"De som vet hur man tänker behöver inga lärare" Mahatma Gandhi

Senast granskad 2018-12-06 av Anna Bergqvist